Stockholms gymnasium var icke äldre än från
hösten 1821, men hade från den gamla
»Storskolan» medfört åtskilliga föråldrade seder och bruk.
Det hade endast två hufvudafdelningar, Öfre och
Nedre Ringen, och hvardera af dessa hade två
underafdelningar: superiorer och inferiorer. Denna
indelning fortfor till höstterminen 1841, då en tredje
»Ring» tillkom.
Då jag, hösten 1840, intogs på gymnasium, var pennalismen ännu i fullt flor, fastän den kanske icke var alldeles så sträng som under den föregående tiden.
Lärorummen voro då endast två, och i hvartdera af dem sutto både superiorer och inferiorer. I Nedre Ringen utgjordes skillnaden mellan afdelningarna af »tiljan», den ödesdigra planka som gick på tvären från katedern till kakelugnen, under det öfriga golfplankor voro lagda efter rummets längd.
Det var en sträng gränslinie. Skulle någon inferior vara nog fräck att sätta sin fot på »tiljan», underkastades han kroppslig aga. Det kunde hända, att inferiorerne för bristande aktningsbetygelser mot superiorerne anbefalldes att falla på knä och kyssa tiljan, ett förödmjukande straff, som en gång framkallade myteri. Vanligtvis underkastade sig dock de yngre dessa gamla plägseder och hoppades få taga skadan igen året därpå, då man själf skulle vara superior och äga rätt att tukta inferiorer. Det hoppet förverkligades dock icke för den afdelning i hvilken jag befann mig.
I skolan hade jag varit van att njuta af en pulpets bekvämlighet. På gymnasium fanns på den
