den fullt tillfredsställande, ehuru den kanske här och
där erinrade något om »kökslatinet».
»Prästens» andra eller kanske egentligen första hufvudämne var teologi, hvaruti vi under första året följde Anders Bruhns, göteborgsbiskopens, Compendium theologiæ dogmaticæ, som vi lärde oss utantill och hvaruti frågades och svarades på latin, hvarför också jag ännu i dag kan utantill läsa upp en och annan af denna teologiska läroboks latinska stycken, som jag lärde mig för ett par och sextio år sedan. Men så kom den nya tiden, och redan under mitt andra gymnasii-år läste vi ej längre teologi på latin, utan öfvergingo till A. E. Norbecks, Vexiölektorns, då nya lärobok på svenska.
I kyrkohistorien lästes först Bruhns och därpå L. A. Anjou’s, statsrådets och sedan biskopens i Visby, lärobok i ämnet.
Eurén blef sedan kyrkoherde i Folkerna i Dalarne och därpå i Söderbärke, också i Västerås’ stift. Vid Uppsala universitets fyrahundraårsfest, 1877, hade jag nöjet att sammanträffa med honom. Han anled 1879.
Undervisningen i latin var under höstterminen 1840, i lektor Dahlstedts frånvaro, anförtrodd åt akademi-adjunkten vid Uppsala universitet Johan Spongberg, den kände »greken», men som den tiden skötte »eloquentiæ»lektionen. Hans egenheter voro för oss en outtömlig källa till skämt och glada upptåg. Icke minst förvånade han med det för oss då ännu obekanta nyitalienska uttalet af latinet.
Han satt nästan aldrig i katedern, utan vandrade omkring i lärorummet med afmätta steg och stolt
