Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/160

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
PÅ GYMNASIUM.


hållning, i tur och ordning utpekande dem som skulle öfversätta ur Livius, Cicero, Horatius eller Virgilius. Våra namn kom han sällan i håg, och uppstod därigenom månget lustigt misstag. Ehuru han icke visste hvad de hette, iakttog han dock de lärjungar hvilka gjorde sig skyldiga till oordningar. En dag stannade han framför en af de värsta upptågsmakarne.

— Hvad heter han, som oupphörligt stör lek-si-o-nen? utbrast han på sitt vanliga löjeväckande tungomål.

— Wijkander! svarade den tillfrågade utan tvekan.

— Så-å! Det namnet måste jag annotera — förklarade Spongberg.

Han antecknade det, och det var bland de få namn han sedan kände. Personen kände han dock icke. Upptågsmakaren hette Carlqvist, men drog ej i betänkande att nämna namnet på sin mycket stillsamme och för godt uppförande alltid utmärkte sidokamrat, den sedan som skådespelsförfattare och teatertjänsteman bekante Oscar Wijkander, hvilken i öfverraskning öfver kamratens fräckhet icke kom sig för med någon gensaga.

Hvarje gång någon oordning sedan inträffade under Spongbergs lektioner, utropade läraren:

— Det är väl Wijkander som nu igen stör lek-si-o-nen!

Mot dessa orättvisa beskyllningar gjorde den oskyldigt lidande visserligen sina invändningar, men dem hörde Spongberg aldrig på. Oscar Wijkander var och förblef i Spongbergs ögon källan till alla