Rabe var en allvarlig, mycket mörklagd man,
men lika mörk var »lille Frykstedt», läraren i lefvande
språk, icke så allvarlig, men kinkig och ansedd som
föga rättvis. Han var aldrig vår vän. Huru vida
detta var endast hans fel, vill jag lämna oafgjordt,
men vi kunde aldrig lära oss att skänka någon aktning
åt denne lille sprätt. Jonas Frykstedt — 1840-talets
tredje Jonas bland gymnasiilärarne — blef sedan rektor
i Maria skola, men förvärfvade ej heller där
skolgossarnas medkänsla. Så tog han teologii kandidaten,
blef präst och fick Säby pastorat i Linköpings stift,
där han afled.
Då Enberg tog afsked, öfvertog magister G. Sandahl som extra lärare undervisningen i den först nämndas ämnen, med undantag af engelskan, som lämnades till Frykstedt.
I skolan hade jag icke fått någon undervisning i naturkunnighet. Det var likadant i alla andra skolor. Men på gymnasium skulle man taga skadan igen. Fort gick det dock icke. Lärare i ämnet var »gubben» Wikström, som vi kallade honom, ehuru han, hösten 1841, ej var äldre än femtioett år. Johan Emanuel Wikström var professor vid Vetenskapsakademien och botanisk intendent vid Riksmuseum samt lärare vid Bergianska trädgårdsskolan. Som intendent lär han ha inlagt mycken förtjänst, men som lärare på gymnasium uträttade han icke mycket. Beskedlig ända till flathet, förstod han icke att upprätthålla ordningen under sina få lektioner, och vi begagnade oss af hans alldeles öfverflödiga eftergifvenhet. De botaniska utflykterna voro lifligt efterlängtade af gymnasisterne, men på dem gjorde
