utan äfven råa och ofta i hög grad motbjudande.
De voro också lika mycket fruktade som afskydda
i hela trakten, ty när lektionen var slutad för aftonen
— all undervisning meddelades på aftonen — spridde
»akademiepojkarne» sig i grannskapet och förde ett
förskräckligt oväsen samt tvekade ej att öfverfalla
fredliga vandrare. Stundom utbröt slagsmål mellan
dem själfva, och fullständiga bataljer utkämpades på
Röda bodarnes torg eller på Klara kyrkogård.
Skollokalen var osnygg och på allt sätt otreflig och obekväm, belägen i en af de gamla flyglarne till akademiens hus, icke en af de flyglar som kvarstodo till den senaste ombyggningen, utan en af de föregående.
Undervisningen bestriddes af kungl. hofmålaren Swedman för »figur-principerne», agrén Aleander, kungl. hofmålaren Wallgren, historiemålaren Fägerplan samt kungl. hof- och landskapsmålaren v. Heideken, till hvilken sedan kom Julius Ringdahl, hvilken var yngst och kraftigast samt förstod att hålla de bullrande lärjungarne något så när i styr.
Bland den stora skaran af »akademipojkar» nådde icke många akademiens högre skolor. En bland dem och en af de få som jag erinrar mig utaf hela skaran var finnen Löfgren, hvilken jag många år efter »principtiden» återfann i de högre skolorna och sedan bland konstidkande landsmän i Düsseldorf och Paris. Winge och Malmström hade ej ännu börjat sin konstakademiska kurs, och bekantskapen med dem knöts först i »antiken».
För dem som ej hade lust eller tillfälle att söka undervisning hos akademien stod v. Heideken
