Den första roman som verkade min läshungers
tillfälliga tillfredsställande var Emilie Carléns (då ännu
fru Flygare) också första roman, Valdemar Klein,
som kom ut 1838 och hvilken jag, året därpå,
lånade i Per Götreks lånbibliotek vid Nya
Kungsholmsbrogatan. Jag var då tretton år, och icke ännu
gymnasist, men sedan följde slukandet af roman på
roman i hisklig fart.
För öfrigt nöjde jag mig icke att låna, utan köpte äfven de »roliga» böckerna, så ofta det lät sig göra för besparade medel, och i synnerhet sedan jag själf, genom att i skolämnena handleda ännu yngre kunskapssökande, förskaffade mig en liten inkomst. Hos mamsell Kihlberg vid Södermalmstorg var jag en flitig kund, och där blef jag för en ringa penning, den lycklige ägaren till en hel mängd häften af Hiertas Läsebibliotek.
Som gymnasist slukade jag ej blott svenska, utan äfven utländska litteraturalster, t. ex. största delen af det i några och sjuttio band af Emanuel Bruzelius i Uppsala uti icke lagberättigad och mycket ful upplaga utgifna Bibliothek der Deutschen Classiker, ett förskräckligt digert arbete. Det var Goethe och La Motte Fouquet, Wieland, Schiller och alla de andra som lästes huller om buller. Jag läste och läste och höll på t. ex. med Fouquets »Zauberring» så att hufvudet värkte. Men det kan väl hända, att jag genom flitigt umgänge med dessa »Classiker» åtminstone förkofrade mig i tyska språket.
⁎
