var all oro försvunnen och vi motsågo med oblandad
ungdomsglädje den fröjderika studenttiden som skulle
skänka frihet och »akademiskt medborgarskap»,
hvaröfver man kunde känna sig ganska stolt.
Någon »skrifning» förekom icke på den tiden till studentexamen. Man anmälde sig hos kurator, fick dag till examen utsatt och begaf sig så i flock upp till Kuggis och stod sin pröfning. Det gick bra för de allra fleste bland oss.
Stockholms nations kurator var år 1844 Olof Simon Rydberg, den sedan som arkivarie och tituleradt kansliråd bekante historieforskaren, hvilken genom sitt verk om »Sveriges traktater med främmande makter» sedan förskaffade sig ett aktadt namn. Som kurator var han en ung man på ett par och tjugu år, känd för goda kunskaper och äfven för ett godt bibliotek.
Allt gick i vanlig ordning. Vi aflade ed på universitetets konstitution, som vi alls icke kände till, löste våra studentbetyg hos akademiens sekreterare och begåfvo oss på uppvaktning till universitetets rektor, som byttes om hvarje år, och det året var Erik Gustaf Geijer, hvilken då stod på höjden af sitt stora anseende, men föreföll oss föga älskvärd och ganska knapphändigt tog emot oss i sin bostad vid hörnet af öfre Slottsgatan och Karolinabacken, snedt emot posthuset.
Universitetskansler var, år efter år, »Hans kungl. höghet kronprinsen», likgiltigt om denne hette Oscar eller Carl. Prokansler var ärkebiskopen, då C. F. af Wingård. Hvarje landskapsförening, på den tiden alltid benämnd »nation», hade sin inspektor, som
