var den förre helt annorlunda än då han tog emot
nybakade studenter som kommo på officiell
uppvaktning. Som föreläsare var han ej blott den lärde
professorn, utan äfven den älskvärde ungdomsledaren,
och med andaktsfull uppmärksamhet följde vi hans
framställning. Då Geijer i hänförelse öfver sitt ämne
grät och slog näfven i katedern, funno vi detta
utbrott ingalunda öfverdrifvet eller på något sätt löjligt,
utan delade lärarens hänryckning, och hans rörelse
väckte vår medkänsla.
Det var ungefär samma förhållande med Atterboms föreläsningar, hvilka då voro i hög grad populära och bevistades af ej blott studenter, utan ock af andra intelligenta Uppsalabor och bland dem ej få fruntimmer, något på den tiden högst ovanligt, att ej säga alldeles obrukligt.
En god del af studenterna hade icke mycken medkänsla för fosforisten Atterbom, och något lifligare deltagande för »Nya skolan» i allmänhet fanns på den tiden icke mera i Uppsala, men högaktning måste vi skänka åt den gamle partichefens framställning af forne motståndare. Det låg oväld i den framställningen, och därför tyckte vi om den lille mannen — han var blott några och femtio år — då han med små fjät trippade upp i katedern i »stora ecclesiasticum» eller då vi mötte honom på Kungsängsgatan, där han bodde i Lindrothska gården, och vi beundrade det stora hufvudet, hvars fromma barnaögon blickade så vänligt under det blonda, något rödaktiga håret som låg i fria lockar öfver den mäktiga pannan.
Den som hade lyckan höra Geijers föreläsningar
