var den salen ofta använd. Jolin var teaterdirektör,
regissör och äfven sufflör.
»Man roade sig på den tiden mycket mera än nu» har jag hört sägas ofta nog under senare tider.
Huru därmed förhåller sig vill jag lämna oafgjordt. Att man äfven då läste, och det ofta nog ganska ihärdigt, torde ej kunna nekas. Men det är ju möjligt, att man för femtio och sextio år sedan tog saken något lättare. Förnämsta skillnaden är dock kanske, att man numera idkar »forcerad» examensläsning i högre grad än förr, och huruvida det är så fördelaktigt torde väl ej vara afgjordt.
⁎
Bland de nya förhållanden som på 1840-talet uppstodo var det i synnerhet skandinavismen och frågan om en studentförening som gjorde sig mest gällande. Men dessa två »frågor» ingrepo på det kraftigaste i studentväsendet och omskapade det till en god del. I stället för att man förut hade sysselsatt sig med mest småsaker och funnit nöje i småstadslifvets tarfliga förhållanden, föga bekymrande sig om de högre och ideellare intressena, erfor Uppsalastudenten på 1840-talet deltagande för helt andra uppgifter och särskildt för höga fosterländska spörsmål.
Af stort inflytande var det första egentliga studenttåget i norden, då Köbenhavns och Lunds studenter kommo på gästbesök till Uppsala. Redan efter skaldemötet i Lund 1829, då Tegnér lagerkrönte Oehlenschläger, hade de nämnda universitetens lärjungar besökt hvarandra, men det gällde blott
