Minst en gång i veckan gick husmodern på
torguppköp, vintertiden dock ej så ofta, ty på hösten
inköptes och magasinerades på vinden eller i
källaren åtskilliga matvaror i parti, såsom saltadt kött,
fläsk och lax, potatis, kålrötter, finnsmör o. s. v.,
och det tilltogs vanligtvis i så riklig mängd, att det
räckte ända till påföljande vår, fastän naturligtvis, i
synnerhet hvad smöret beträffar, i mindre godt skick.
Det hushåll som ej hade råd att proviantera på
hösten kunde ej få anseende hos grannarne och
betraktades nästan som fattighjon.
Färskt kött måste likväl alltid köpas, dock icke på torget, utan i slaktarhuset och färsk fisk i fiskargången. Sådana matvaruhandlare i butiker som sedan kallades charkuteribodar funnos icke förr än närmare medlet af århundradet. Mindre vanliga och i handtverkshus aldrig förekommande födoämnen, såsom ostron, lübsk medwurst, skånska rökta gåsbröst och dylika läckerheter höllos till salu i fruktbodar, där äfven finare grönsaker voro att tillgå, men dessa bodar voro ej synnerligt många. En bland de förnämsta innehades af en fru Bollwy, gift med en sjökapten, och hon ägde ej blott fruktbod vid Västerlånggatan, utan äfven stånd, sommartiden, vid Bomslupstrappan på Skeppsbron.
Salutorget i staden mellan broarna var Järntorget, där ock landtmannatillförsel hade sin plats. Namnet hade torget fått af det järn som där förut upplades till utförsel, men sedan förvisades till södra stadsgrafven, där det stannade till dess järnvågen flyttades till Djurgårdsvarfvet.
Då detta föga rymliga torg slutligen befanns
