Vårterminen 1845 skulle han taga kameralexamen, då
majfesten kom emellan och skapade en afgörande
punkt i hans lif, som sedan blef teaterförfattarens
och romanskrifvarens samt skådespelarens.
Öfver allt på slätten var uppsluppet lif, långt drifven ysterhet, men med älskvärd sinnesstämning. Slutligen samlades flertalet i den stora, festligt upplysta rotundan. Gas hade vi icke, ännu mindre elektriskt ljus, endast färgade oljelampor, men ljust var det i de ungas sinne. Och magister Arvid Sundberg, ordförande kurator, stod upp och talade varma och manliga ord samt fäste sig i synnerhet vid det glädjande förhållande, att studenterna mangrannare än förr, förenat sig till gemensamt firande af vårens förhoppningsfulla högtid. Han manade att ytterligare arbeta på studentkårens enhet. Med all aktning, sade talaren, för nationsinrättningarnas moraliskt betydelsefulla kraft, kunde de likväl ej bestå profvet som vetenskapliga anstalter. Fackföreningar skulle bringa lärare och lärjungar i närmare beröring med hvarandra och i den studerande ungdomens sinnen ingjuta friskt och sannt vetenskapligt lif och intresse.
Detta yttrades, märkligt nog, redan 1845, och det bekräftades vid samma tillfälle af docenten (poeseos romanæ) P. J. Peterson, en bland de mest omtyckte universitetslärarne, hvilken föreslog en skål för studentkåren och i klingande vers manade till enig anda.
Det var således i mera än ett afseende som första maj 1845 var en märklig festdag, och om dess betydelse icke då stod klar för alla deltagarne,
