man en representationsreform, och därför skulle man
hålla reformbanketter, hvilka icke voro omtyckta af
Guizot, konseljpresidenten, men det fäste man sig
just icke mycket vid här hos oss.
Först den 4 mars förnams ett rykte om oroligheter i Paris, således nio dygn efter den 24 februari! Det må ihågkommas, att Sverige då ej hade några järnvägar samt ej heller elektrisk telegraf, hvarför det vanligtvis drog ut ända till tio eller elfva dagar, innan vi fingo de senaste nyheterna från Paris. Det rykte som den 4 mars spreds i Stockholm var första underrättelsen om hvad som timat i Paris redan den 23 februari. Då lästes visserligen i Dagligt Allehanda, att Paris vore i uppror samt att elden, som legat under askan och glimmat, hade brutit ut, under det marseljäsen dånade öfver boulevarderna, men ett postskriptum i samma nummer af tidningen tillade, att lugnet syntes återkomma, och att den 23 på aftonen skulle Paris illuminera för att visa sin belåtenhet med att ministärförändring ägt rum.
Under de närmast följande dagarne hördes ingenting af från Paris, men den 7 mars, som var fettisdagen, lästes i Posttidningen, att ministären Guizot visserligen hade trädt tillbaka den 23 februari kl. 4 e. m., men att dess efterträdare, ministären Molé, haft samma öde några timmar senare samt att Thiers och Odilon Barrot, som bildat den nyaste ministären, icke kunnat hålla sig kvar längre än till den 24 på förmiddagen, hvarpå konung Ludvig Philip kl. 1 samma dag afsagt sig kronan, då republiken utropats.
Den underrättelsen satte hela Stockholm i rörelse, och under onsdagen den 8 mars jublades här
