Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191
MARSDAGARNE I STOCKHOLM 1848.


öfverallt. Aldrig, hvarken förr eller senare, har man väl sett en sådan hänförelse i vårt samhälle, och den som ej själf varit vittne därtill, skulle svårligen tro, att republikens utropande i främmande land kunde med sådan förtjusning firas i ett kungarike.

Att ungdomen skulle visa sig hänförd öfver hvad som ansågs vara den nya tidens seger öfver föråldrade former, var förklarligt, men äfven gamle män uttryckte helt oförbehållsamt sin stora glädje öfver att konungatronen i Frankrike var störtad. Man prisade det »tappra franska folket», som så plötsligt gjort slut på en gammal monarki. Så väl i enskilda samkväm som på källare och kaféer tömdes skålar för revolutionen, och champagnen flöt i strömmar, kan man säga. Litet hvarstädes stämde man upp marseljäsen.

Förhållandet var för öfrigt likadant på flere andra ställen i Sverige, i synnerhet i Uppsala, där man oupphörligt sjöng den franska revolutionssången samt ropade pereat för professor Palmblad, utgifvare af den konservativa tidningen Tiden, som 1848 kom ut i Stockholm, fastän redaktionen bodde i Uppsala. Palmblad hörde med mycket lugn på de mot honom fientliga ropen, log och sade:

— Jag hör, att herrar studenter äro ute och dela ut betyg.

Vidare underrättelser från Frankrike afvaktades hvarje dag med det mest spända intresse. Mången fruktade för den visst icke otänkbara möjligheten, att en kontrarevolution kunde kasta öfver ända den unga republiken. Men då de närmaste dagarne icke medförde någon sådan underrättelse, lugnade man