Egentliga upphofvet till banketten var dock icke
reformvännernas sällskap, utan några enskilda af dess
ledamöter, förnämligast bokhandlaren, magister C. A.
Bagge och dr C. A. Wetterbergh. Det beslöts, att
endast två skåltal skulle hållas, det ena för konungen
och det andra för representationsreformen. Däremot
protesterade Anders Lindeberg, August Blanche, J. G.
Carlén och T. Sandström, alla kända som
framstående liberaler. Sandström, kvick och hjärtlig, var
då redan intendent vid Allmänna Barnhuset, men sina
frisinnade åsikter trogen. En tidningspolemik
uppstod mellan dessa herrar och magister Bagge, men
ledde endast till att de förra ströko ut sina namn
från bankettlistan. Carlén bedyrade särskildt, att han
ej ville vara med, då han icke finge föreslå skål
för franska revolutionen och läsa upp verser, hvilka
skulle följas af fanfarer. Andra anmälde också sitt
missnöje, och starka bearbetningar gjordes mot
tillställningen, enär denna ej befunnits nog radikal, utan
fick namn af »beskedlighetsbankett».
⁎
Banketten gick emellertid för sig i De la Croix’ salong, och bevistades af omkring 400 personer. Det var lördagen den 18 mars. På morgonen samma dag hade man på åtskilliga ställen i staden funnit en proklamation anslagen af följande utseende:
5000
Medborgare
Samlas på Brunkeberg i afton!
Lefve reformen.
Allmän rösträtt.
