Stadssmedjegatan, och i dessa gators mynningar, i
Storkyrkobrinken rasade det värsta tumultet.
Plötsligt hördes en trumhvirfvel, som öfverröstade folkets skrän, och strax därpå smattrade gevärsskotten. Första plutonen gaf eld i brinken, och den andra gjorde vändning och sköt inåt Västerlånggatan. Andra skott riktades inåt Helvetiigränd å ena sidan och Svenska Prästgatan å den andra. Det lät hemskt nog i de trånga gatorna mellan de höga husen, och ehuru icke många personer träffades blefvo skotten dock icke alldeles utan verkan.
Men man har aldrig försport, att flera än en blef dödsskjuten den aftonen. Det var en vaktmästare i tullverkets uppbörds- och kassörskontor vid namn Magnus Werner, hvilken bodde vid den del af Prästgatan som då kallades Svenska, helt nära Storkyrkobrinken. Han hade icke på något sätt deltagit i tumultet, utan gått ut på gatan för att stänga fönsterluckorna till sin å nedra botten belägna bostad och genast träffats af ett skott från brinken. Han dog dock icke genast. I Posttidningen uppgifves, att han aflidit först den 28 mars, i en ålder af 65 år 7 mån.
På ett porträtt i färglagd teckning, som finnes i en enskild samlares ägo, af samme man är antecknadt, att dödsdagen varit den 23 i samma månad. Men dagen må ha varit hvilken som helst, så är dock visst, att vaktmästar Werner dog af det skottsår han erhöll på aftonen den 18 mars.
Så snart skjutningen börjat, begaf sig den bekante riksdagsmannen i borgareståndet Ekholm, borgmästare i Västerås, till konungen, hvilken just då
