den andre statsministern, grefve Posse, som bodde i
n:r 4 Arsenalsgatan.
Landshöfdingen grefve Horn fick också sina fönster utslagna i landshöfdingsresidenset, 36 Drottninggatan, och han var just ingen populär person. Men hvarför man slog ut fönsterna hos värdshusvärden Berggren på Hôtel Suède (då 29 Drottninggatan) är svårare att förstå. Emellertid klingade rutorna litet hvarstädes, såsom hos ärkebiskopen, som vistades här under riksdagen och bodde vid Drottninggatan, hos fabrikör Sjöberg, den kände spruttillverkaren, på Kungsholmen vid gamla bron, och på många flere ställen.
Slutligen ropades »till Hierta!» och folkhopen drog åter upp till Brunkeberg. L. J. Hierta lär verkligen ha fått en eller ett par fönsterrutor krossade i sin bostad uti Brunkebergs hotell. Men det var kanske hans bostads belägenhet tre trappor upp som räddade hans öfriga rutor.
Bland de vidunderliga rykten, som marsdagarna 1848 spriddes i Stockholm, var också ett som påstod, att L. J. Hierta föreslagit på riksdagen, att tjänstfolk skulle tjäna tre år utan lön. Andra sade, att han fordrat, att man skulle stadga, det tjänare icke finge flytta oftare än hvart femte år och åläggas bära särskild dräkt, ej olik korrektionisternas gråa kläder. De som nöjde sig med mindre orimliga rykten förklarade, att Hierta begärt husagans skärpande. Verkliga förhållandet var, att han just under då pågående riksdag väckt motion om husagans afskaffande.
Sedan man slagit in fönsterrutorna hos v.
