Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/216

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
208
MARSDAGARNE I STOCKHOLM 1848.


satte kamraten sig upp i skjutskärran, men yttrade farhågor, huruvida han skulle komma oantastad ur Stockholm på en sådan afton, då upploppet tycktes tilltaga.

»Gevärssalvor får du nog höra, innan du kommer till tullen», sade jag och tog afsked af honom. Sedan dess har jag aldrig sett honom, men att han kom lyckligt ur staden den aftonen vet jag, och jag vet också, att han sedan i många år var kyrkoherde och prost i Halland.

Jag gick emellertid från Riddarhustorget upp åt Storkyrkobrinken, ty min redan omnämnda håg för iakttagelser var fortfarande lika stark. På hela sträckan af brinken från torget upp till Västerlånggatans mynning fann jag ovanligt litet folk. Massan hade, sedan större delen dragit därifrån för att taga afglömda fönsterrutor under behandling, skockat sig mellan Västerlånggatan och Stadssmedjegatan samt något högre upp i brinken, där en gardesafdelning hindrade framträngandet åt Storkyrkan och slottet.

Ju närmare jag nalkades Västerlånggatan, dess skarpare skuro tjuten och hurraropen i mina öron, men snart kom ett ännu starkare ljud, som på ett ännu obehagligare sätt tog min iakttagelselust i beslag samt till och med betog mig hågen att tränga vidare framåt. Gardesafdelningen sköt skarpt, och kulorna pepo nedåt brinken. Jag gjorde genast helt om och skyndade in i förstugan till n:r 11, Allmänna änke- och pupillkassans hus. Skjutandet fortsattes.

Jämte mig hade några andra personer tagit sin tillflykt till samma förstuga, men en dräng kom