som kanske råkade ut för en kula, då han skulle
begifva sig hem. Han hade, såsom han själf
förklarade innan han dog, från Myntgatan gått uppför
Urvädersgränd för att undvika upploppet i
Storkyrkobrinken, men då han helt försiktigt tittade fram ur
hvalfgränden, fick han en kula i underlifvet och
kunde endast släpa sig öfver Stadssmedjegatan, där
han blef liggande på trappan utanför Brudins
bokhandel i hörnet af Storkyrkobrinken.
Där förhördes han af underståthållaren, den sedan så obehagligt bekante Ungberg, och förklarade, att han icke haft kännedom om upploppet förr än han var nära att komma midt upp i det. Han klagade öfver svåra plågor och bad, att man måtte med ett nytt skott göra slut på hans lidanden. Ryttmästaren (sedermera hofstallmästaren) Tornerhjelm talade också med Levin, men på rakstugan, dit han förts döende, och han förnyade ända in i dödsstunden sin försäkran om att vara oskyldig. Kyrkoherden Ekdahl intygade Levins stillsamma och redbara lefnadssätt.
Bland de dödsskjutna i folkhopen nämndes också en löjtnant Benzelstjerna, men sedan upplystes, att detta vore alldeles ogrundadt. Öfriga kände dödade tillhörde arbetsklassen, och några voro alldeles okända samt blefvo aldrig efterfrågade af några anförvanter eller vänner.
Åtskilliga egendomliga fall bland de sårade berättades, bland andra att en snickaregesäll, som fått en kula i benet och förts in på Herberts rak- och fältskärsstuga i Stora Gråmunkegränd, där träffats i andra benet af en ny kula, som trängt genom dörren,
