medan ett fältskärsbiträde undersökte det första såret.
Rakstugan var belägen i en utbyggnad på huset,
hvilken låg rakt för grändens mynning i
Västerlånggatan, och att soldaterna sköto från
Västerlånggatan nedåt gränderna till Stora Nygatan, kan jag
intyga.
Den fortsatta gevärselden i och omkring Storkyrkobrinken och Västerlånggatan verkade emellertid, att folkhoparne alldeles skingrades i den trakten. Långt på natten dröjde det ej heller förrän fönsterinslagningar och stenkastning mot trupperna hade upphört äfven i andra delar af Stockholm. Vid midnatt tycktes lugnet vara fullkomligt återställdt i hela staden.
⁎
Och hvad företog Hartmansdorff sig under det folkhopen belägrade hans bostad, försökte spränga porten och slog ut fönster i huset? På lördagsaftonen förhöll han sig alldeles lugn i sin våning. Med sitt kalla och okufliga sinnelag och sitt oförtäckta förakt för »pöbeln» ville han icke vika från stället.
Han lär också ha tillbragt natten mellan lördagen och söndagen i ett rum åt gårdssidan i samma hus. Men då oordningarna tycktes börja upprepas på söndagsaftonen lät han förmå sig att i hemlighet lämna sin bostad. Bakom n:o 9 åt brinken låg ett åt Stora Gråmunkegränd vettande hus, hvilket hade samma ägare, änkefru Törnqvist, och stod i förbindelse med det först nämnda. Genom det huset begaf
