för räkenskapsverken, och som under 1840- och
början af 1850-talet hade en fruktad examinator i
professor Deldén, som kuggade friskt, obekymrad
om de speglosor, med hvilka hans namn alltid
ledsagades af studenterna.
På »hofrätten» lästes vanligtvis tre eller fyra år, men ville man tillägna sig den juridiska lärdom som innehålles i »juriskandidaten», fordrades sex eller sju år, allra minst fem. Nämnda examen förekom dock icke så ofta som i vår tid.
Åt kyrkans tjänst ägnade sig få stockholmare, hvarför den inom andra fakulteter föraktade »dimmen» (dimissionsexamen) och dess slutföljd »prästexamen» sällan förekommo i Stockholms nation.
De flesta stockholmarne återvände till hufvudstaden för att blifva »unge män i verken» och kallas än kunglig sekter, än notarie samt ha en ärofull bana framför sig. Men början var just icke lysande, och funnes icke enskilda tillgångar eller hjälpsamma anförvanter, var det nog kinkigt med de dagliga behofvens tillfredsställande. Detta fick likväl aldrig göra sig synligt. Äfven med de knappaste medel måste en ung man i verken uppträda på ett med den förmenta samhällsställningen öfverensstämmande sätt, och fordringarna voro ingalunda mindre stränga än nu för tiden.
Då extra ordinarien begaf sig upp i verket måste han vara fint klädd. Såsom tecken på sin betydelse i staten, var han försedd med en väldig pappersrulle, som, antingen det var något skrifvet på den eller icke, bars kanske flere gånger fram och tillbaka mellan ämbetsverket och bostaden, men ej
