Mindre framstående, men likväl hedrad med
ståndets förtroende var den fint herreklädde Matts
Pehrsson från Stockholms län, kallad »storamiralen»,
emedan han i yngre år själf fört en af sina
roslagsskutor. Ett par andra herreklädde ledamöter af ståndet
voro Erik Mallmin från Västerås län och Johan
Johansson i Skyberga, Örebro län, af hvilka den
senare var en tystlåten och försiktig man, med hvars
afsikter man aldrig kom riktigt under fund, men som
ansågs mycket frisinnad och hvilken i sin ungdom
suttit på Vaxholms fästning, dömd för majestätsbrott,
emedan han i enskildt sällskap yttrat några mindre
vördsamma ord om Karl Johan.
Innan den 15 november hade flertalet af riksdagsmännen redan anländt. Många kommo i mycket god tid, emedan de fruktade, att vintern skulle lägga hinder i vägen för framkomsten. Järnvägar funnos icke, och ångfartygen afslutade kanske sina resor för året.
Två öfverste kammarjunkare foro omkring i sjuglasvagn och bjödo stånden till rikssalen, och stånden tackade och lofvade komma. De infunno sig också på utsatt tid, och på samma dags afton begåfvo sig deputerade från de tre ofrälse stånden till riddarhuset för att därifrån, med adelns deputerade och två härolder i spetsen, tåga i högtidlig procession till kungliga slottet, där de inför tronen nedlade ständernas vördnad och lyckönskan samt ej heller underläto att uppvakta drottningen och öfriga kungliga personer.
Under allt detta förbereddes utskottsvalen och smiddes ränker för kansliens tillsättande, men först
