och främst afvaktades talmansutnämningarna. Till
landtmarskalk utnämnde kungen 1850 f. d.
justitieministern, friherre Lars Herman Gyllenhaal, president
i Göta hofrätt, och det hade man visst icke något
att säga om. Talman i prästeståndet blef naturligtvis
ärkebiskopen, som då var den i politiken verksamme,
hos det liberala partiet illa anskrifne Carl Fredrik
af Wingård. Till vice talman i detta stånd utsågs
Strengnäs-biskopen H. O. Holmström.
Borgarståndets talman blef Olof Wijk, den mycket betydande och myndige Göteborgsköpmannen och kommunalmannen, titulärt kommerseråd. Allmänt hade förmodats, att grosshandlaren J. G. Schwan skulle nämnas till vice talman, men den utvalde blef Malmöborgmästaren Halling. Likaledes talades mycket om, att talmansklubban i bondeståndet skulle anförtros åt Anders Eriksson i Karlsskoga, men den som utnämndes var Nils Pehrsson i Ringstorp i Kronobergs län, hvilken visserligen icke ansågs som riktig bonde, men dock i mycket visade sig som äkta allmogeman med fast karaktär och stillsamt väsende. Hans närmaste företrädare hade varit den rörlige och verksamme, fastän kanske icke så pålitlige politikern Hans Jansson, hvars namn förbands med ett af representationsförslagen. Representationsfrågan var under flera riksdagar den mest brinnande af alla frågor.
Bondeståndets vice talman blef vid 1850 års riksdag landtbrukaren J. A. Zetterberg, då boende på Ekholmsnäs, sedan på Hersby å Lidingön. I honom fanns icke ett tecken till bonde, men så mycket mera kvickhet och älskvärdhet. Efter sin svärfar, landtbrukaren Lindbom, hade han ärft den skämtsamma,
