tjänstgjorde i kansliet, där han genom sin kvickhet
förvärfvade sig vänner, men också genom sitt
öfvermodiga och gäckande väsen skaffade sig ej få fiender.
⁎
Ståndsmedlemmarnes omtanke sträckte sig äfven till ståndets vaktbetjäning, hvilken till god del bestod af gamla vänner till de mest inflytelserika bönderna. En sådan var förre traktören R. P. Fyrvall, af den bekante gulddragarsläkten, hvilken antogs till vaktmästare under 1850—51 årens riksdag, en gammal fryntlig man som stod väl både med ståndet och kansliet samt från bägge hållen betraktades som en vänlig och gladlynt farbror. En annan af de fem vaktmästarne vid samma riksdag var »bror» A. Lilja, hvilken af riksdagsmännen bemöttes nästan som kamrat.
Vid 1853 års riksdag inträdde Fyrvall i sin gamla befattning, men ingen annan af den föregående riksdagens vaktmästare. Med anledning af att sekreteraren Ros ej heller då mera var i riksdagens tjänst beklagades, att »ingen ros och ingen lilja» längre funnes i bondeståndet.
Vid utskottsvalen var det hvilande kungliga representationsförslagets antagande eller förkastande hufvudsakligen bestämmande. Det bekämpades häftigt af de liberale med få undantag, och i Crusenstolpe hade det en oförsonlig fiende. Han skref mot det häftigt och ondskefullt i Ställningar och förhållanden, hvaraf sjuttonde brefvet utkom just vid början af riksdagen 1850 och innehöll skarpa utfall.
Då kansliet ändtligen var tillsatt, ställde
