på intet sätt motsvarade den utsökta elegans,
hvarmed den ryktbare skriftställarens hem skall, såsom det
berättats, ha varit utrustadt någon tid efter
återkomsten från Vaxholm.
Så som bostaden och dess herre föreföllo vid mitt första besök återfann jag båda, då jag å nyo inställde mig i något uppdrag från vännerna i ståndet.
⁎
Såg det oordentligt och otrefligt ut hos Crusenstolpe i hvardagslag, var det ej heller mycket behagligare hos Gustaf Hierta, hvilken hade sin tarfliga bostad vid Urvädersgränd på Söder, men värden själf var onekligen älskvärdare än den store skriftställaren vid Skvalbergsgatan.
Efter en ungdom med rika framtidsutsikter på krigarebanan och sedan han vid ännu icke uppnådda trettio år utnämnts till öfverstelöjtnant i armén samt bataljonschef vid lifbeväringsregementet afstannade all vidare framgång på den vägen, och Gustaf Hierta vände sig då till politiken samt vann snart stort inflytande inom ridderskapet och adeln.
Men hans ekonomiska förhållanden voro allt annat än tillfredsställande. Han blef en fattig man, hvilken sökte hålla sig uppe genom sina kunskaper och sin stora talang och gjorde det med lika god framgång som »f. d. statsfången», men otvifvelaktigt med bättre bevaradt samvetslugn.
Talangfull författare, uppträdde han med framgång som tidningsman. Hans egna tidningar, Medborgaren, Stockholmsbladet och Budbäraren, vittna
