landets kärna och ständigt våndades under
»skattebördornas tyngd». Det var statsmannanäringarnas
idkare, sade han, »som med sina liberala åsikter
framkallat kommunismen», och det var från dem
som de revolutioner, hvilka nu uppröra världen, hade
utgått. På reformmöten och i klubbar uppträdde
»handels-, fabriks- och brukspatroner och höllo
dundrande tal om personlighetsprincipen, allmänna val
och nödvändigheten af representationens fullständiga
ombildning, men ingen af dem talade om
skattebördornas jämnlika fördelning mellan stad och land».
Särskildt utfall gjorde Strindlund mot L. J. Hierta, hvars namn han visserligen icke nämnde, men som han dock tillräckligt utpekade såsom en af dem hvilka skodde sig på landsbygdens bekostnad och både som fabrikant och tidningsutgifvare arbetade för de liberala idéerna till allmogens stora skada.
Det skarpa, att icke säga ilskna anförandet utmynnade i en anhållan, att hos Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande af en kommitté för undersökandet och utredandet af alla de förhållanden som böra läggas till grund för en riktig beskattning af städernas industriidkande invånare för att därigenom bringa städernas beskattning till jämnbördigt förhållande med landets.
Ehuru man var van vid Strindlunds stränga förkastande af alla friare åsikter, förvånades dock flertalet äfven i bondeståndet öfver detta sammanblandande af politiska meningar och ekonomiska förhållanden samt ogillade hans djärfva försök att, under föregifvande af rättvis skattefördelning, i betänklig grad skada städernas ekonomiska ställning.
