Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/245

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
237
UNDER RIKSDAGARNE.


Strindlund fick visserligen medhåll af en och annan inom ståndet och kraftigast af Liss Lars Olsson i Vestannor, den tidens »långe dalkarl» men han mötte ock kraftigt och upplyst motstånd, i främsta rummet af Per Sahlström och Nils Persson i Boda, hvilka varnade mot den för fosterlandet farliga splittring som skulle bli en följd af sådant oberättigadt angrepp mot ett af medstånden.

Öfverraskningen var ännu större utanför bondeståndet och naturligtvis mest obehaglig bland borgarne, i synnerhet hos dem som några timmar förut förbrödrat sig med den som sedan offentligt framstått som borgarståndets fiende, och de kände sig i hög grad uppretade. Men Strindlund höll god min i elakt spel och låtsade icke se de vreda minerna. Fick han höra allt för högljudda förebråelser, förklarade han helt lugnt, om ock med den ironiska blicken öfver glasögonen, att hans uppträdande icke varit riktadt mot enskilda personer, hvilka han kunde värdera ganska högt, utan mot i hans ögon förhatliga förhållanden.

Detta kunde ock möjligtvis ha varit öfverensstämmande med sanningen, ty Strindlund var visserligen en knipslug karl och fiffig politiker, men torde ej kunna beskyllas för att ha varit hvad man egentligen kallar en »falsk broder».

Borgarne tycktes också rätt snart glömma bort det obehagliga uppträdet, och det så mycket mera som Strindlunds framställning, hvilken delades i två motioner, som med knapp nöd fingo remiss till behöriga utskott, slutligen icke förde till någon påföljd. Och så klingade borgersmännen åter med