ledighetsstunder vi togo oss uppfylldes af sång och
skämtsamma tillställningar, och där i synnerhet »lille
Frykholm» var outtröttlig i sina Bellmansföredrag.
⁎
En riksdagsman som gärna bjöd på middagar, till och med af utsökt beskaffenhet, var Johan Johansson i Skyberga, och vid dessa festliga tillställningar träffades många märkliga personer, i synnerhet på det politiska området, men värdens gästfrihet utsträcktes äfven till sådana som hade ingen märkvärdighet alls. Vid en sådan middag i enskild lokal på Hôtel de Suède, som då var i Falkenbergska huset, 29 A, B och C vid Drottninggatan, hade jag nöjet att återse Sven Hedlund, med hvilken jag, många år förut, sammanträffat hos gamle hofintendenten J. E. Forsstrand, som med sin familj om somrarne bodde vid Svartsjö slott, således ej långt från Eldgarn, Hedlunds födelsegård. Samkvämet på Suède grundlade den fasta vänskap som sedan under årtionden förenade mig med Hedlund.
Vid samma tillfälle hade jag äran att blifva bekant med grefve Erik Sparre, då ännu endast assessor i Svea hofrätt, men redan känd som ledamot af riddarhuset och ordförande i lagutskottet. Han träffades för öfrigt i många sällskap af olika politisk färg. Med Johan Johansson i Skyberga umgicks han ganska förtroligt. Vid denna middag var Johan Johansson, som vanligt, ganska tystlåten, men betraktade Erik Sparre med ett knipslugt leende, under det Sparre utan uppehåll pratade, belysande ordströmmen med ett kanske ännu knipslugare smålöje.
