kunde dock icke hindra mig att upptagas i de skolor
till hvilka »jetonen» berättigade, och så erhöll jag
diplom och intyg, att jag vore akademiens elev och
som sådan skulle åtnjuta »skydd och undervisning».
Diplomet, hvilket jag ännu har i behåll, är
undertecknadt af öfverintendenten M. G. Anckarsvärd, som
då var konstakademiens preses.
Äfven nu hade jag till sidokamrat Edvard Bergh, om hvars konstnärlighet jag då fått en helt annan åsikt än i Uppsala. Med en annan Berg knöt jag bekantskap i »antiken», nämligen den döfstumme Albert B., alltid älskvärd och gladlynt, fastän icke språksam. En omtyckt kamrat var också Axel Cantzler, först skulptör, sedan landskapsmålare (död 1875).
Lärarne voro P. E. Limnell, hvilken dock, så vidt jag kan minnas, litet eller intet deltog i undervisningen samt då nalkades slutet af åttiotalet i lefnadsår, och P. Krafft d. y., som var midt i sjuttiotalet, men kry och ganska verksam, samt F. Westin, då blott sjuttio år. Dessa tre voro de egentliga »professorerna för teckning», men dit räknades äfven B. E. Fogelberg, hvilken vi aldrig sågo till, enär han nästan alltid vistades i Italien. En professor som däremot ingalunda gjorde sig osynlig var Anders Retzius, »i målaranatomien», hvars föreläsningar höllos på anatomisalen i Karolinska institutet, och dessa voro vi skyldiga att bevista. Professorn var skarp och sarkastisk samt visade tydligt, huru djupt han föraktade oss för vår okunnighet i ämnet.
Såsom »medhjälpare i kungl. akademiens rådslag» hörde vi talas om den mycket populäre
