och dit kommo på besök Ferdinand Fagerlin och
andra konstnärer.
Stundom gafs fest i Bergh & komp:s atelier, och då saknades icke den kort förut från Leipzigs konservatorium återkomne pianisten Ludvig Norman, hvilken jag känt ända sedan hans barndom, där han inom sin familj redan kallades »kapellmästaren» och som vid återkomsten från Tyskland intog oss genom sin redan då stora konst. De konserterande på dessa aftnar voro i synnerhet Fagerlin och Norman, Herman Thunman, sångare och tonsättare (sedan kamrerare i Inteckningsbolaget och Stockholms Dagblads musikanmälare) samt Calle Staaff. Musiken understöddes af lustiga tillställningar och de tokroligaste påhitt, i hvilken Calle Staaff vanligtvis var den tongifvande. Nu, femtio år efteråt, är det, skulle jag tro, endast Fagerlin och jag som äro i lifvet, men vi två ha ej på många år sett hvarandra.
I hela sex år var Fagerlin vår konstakademis lärjunge, men slutligen for han ut, arbetade någon tid i Paris och slog sig sedan för alltid ned i Düsseldorf.
Af öfriga bland den glada skaran erinrar jag mig i synnerhet Josef Stäck, som få år förut återvändt från sin stipendiiresa och nu bodde i Petersenska huset vid Munkbron, där han fortfarande målade holländska och italienska landskap, såsom »Stadsport i Harlem», i flere upplagor, samt »Utsikt vid Genzano», »Vid Tivoli» o. s. v. Svenska ämnen behandlade han föga eller alls icke.
En annan af de närmare vännerna var Wilhelm Wallander, son till gamle handtverksmålaren i hörnet
