gång skickade hem en tafla. Jag såg honom aldrig.
I början af 1853 afled han i Rom, efterlämnande
rykte om sig som en mycket talangfull målare.
Den ännu mera betydande Wickenberg hade ej heller
på många år besökt fosterlandet. Redan 1846 hade
han aflidit och kunde således ej nämnas bland
1850-talets konstnärer, till hvilka däremot August
Lindholm måste räknas, men han afled i Paris 1854,
trettiofem år gammal.
Palm lät genom sina arbeten oftare göra sig påmind, men personligen syntes han icke här på sexton år, af hvilka han i tio år uppehöll sig i Italien. Då han slutligen, år 1853, kom tillbaka hit, ansågs han som en af våra märkvärdigheter, och man riktigt slets om »Palma Vecchio», som han redan då benämndes, ehuru han ej var äldre än fyrtiotre år. Alla konstälskare och de som ville såsom sådana anses måste besöka honom i den atelier han för tillfället slagit upp hos fabrikör Mineur i Geijerska huset på Riddarholmen. Så som Palm målat i Italien, målade han ock i Sverige, och det i nära fyra årtionden efter hemkomsten, en söderns trogna beundrare och tolk.
Samma år som Palm återvände också Janne Höckert, men blott för kort tid, under hvilken vi visserligen hade tillfälle att lära känna en del af hans utmärkta konstnärsegenskaper jämte hans kvickhet och behagliga umgängessätt, men icke hunno uppfatta hans verkliga betydelse. Detta gjordes först flere år därefter, då han på fullt allvar återvände till Stockholm.
En icke ringa del af stockholmsmålarne på
