Biljettprisen höllo sig tämligen lika mellan 1830
och 1850. För plats på första raden och nedra
amfiteatern erlades 1 rdr 24 sk. banko, hvilka platser
jag dock på den tiden aldrig besökte. Jag höll mig
på fjärde radens sida, hvars första bänk närmast
teatern kostade 20 sk., men andra bänken blott 12
sk. banko. Stående parterr hade kostat 20 sk., men
var afskaffad redan 1850.
Nämnda pris gällde talpjäser. Vid operaföreställningar voro prisen något högre. Dyrast var öfre amfiteatern som kostade 2 rdr banko. Billigast var femte radens sida, »liggande parterr», där man kunde få liggplats för 12 sk.
Amfiteatern hade visserligen numrerade platser, men man satt på långa bänkar, klädda med blått tyg, utan afbalkning mellan platserna, under den stora »oljekronan».
Operan hade en god tid, men man sade, att den icke kunde jämföras med den förflutna. Så säger man alltid, och år 1850 klagade man grufligt öfver teaterdirektionen, hvilken bestod af expeditionssekreteraren Schyberg, som t. f. första direktör samt titulerade krigsrådet Wåhlberg, andre direktören för kungl. maj:ts hofkapell och spektakler.
Efter dessa kommo närmast baron Knut Bonde och sedermera kammarherren, registratorn C. A. Westerstrand, och de höllo sig märkvärdigt fria från klander — under någon tid.
På kungl. operan fick man vid 1850-talets ingång höra sådana utmärktheter som Günther och Olle Strandberg samt italienarne Ciaffei och Della Santa. Günther hade redan 1839, då endast
