tjuguett år, anställts vid vår förnämsta och då enda lyriska
scen och vunnit stort bifall, hvilket ju för öfrigt
tillföll honom redan 1838, då han debuterade i
titelrollen uti Fra Diavolo. I medlet af 1840-talet hade
han uppehållit sig i utlandet på en tvåårig studie-
och konstresa, men från 1847 hade han, dock med
undantag åter af flera utländska resor, uppträdt i
Stockholm och med oaflåtlig framgång på konstnärligt
sätt utfört betydande sångpartier i stora operor. I
främsta rummet stod Günthers betydelse som
konstnär, men han var också damernas förklarade gunstling.
Olle Strandberg hade oafbrutet sedan 1841 verkat vid vår kungl. teater, men ej heller dragit sig undan från sällskapslifvet, i synnerhet det glada ungkarlslifvet med sång och glasens klang, sådant som det för femtio år sedan yttrade sig i vår hufvudstad. Någon större festlighet kunde icke gå för sig, utan att Olle Strandberg i sång tolkade dess betydelse, och vid mångfaldiga familjhögtidligheter var han själfskrifven gäst. Själfva sångkonsten kunde hos andra vara större, men härligare röst har man väl sällan, om ens någonsin, hört hos oss. Han var också den musikaliska allmänhetens stora gunstling, under det han aldrig upphörde att vara det glada Stockholms ständigt efterfrågade sällskapsbroder.
Jenny Lind hade vi förlorat innan 1850-talets ingång, men i Louise Michal vunnit en mycket förhoppningsfull elev, som utbildade sig under Isidor Dannströms, den skicklige och samvetsgranne sånglärarens, förträffliga ledning, för att sedan vidare fullkomna sig i Paris hos Garcia. Af eleven blef snart den utmärkta konstnärinnan, hvilken dock i
