tomma gyckel som på en senare tid skämt bort den
store skaldens poetiska skildringar. Då Uddman på
nyss nämnda nattliga samkväm steg upp på bordet
för att föredraga Bellman, skedde det icke för att
göra skalden löjlig, utan för att från en så att säga
upphöjd ståndpunkt prisa hans verk och låta detta
vederfaras det vördsamma erkännande som icke
utesluter det konstnärliga intresset eller minskar det
glada intrycket.
Uddman hade ej något särskildt rykte som Bellmanssångare, men han var dock sådan af stort värde och stod högt öfver dem som med grinande gyckelspel illfänas att väcka ett tomt bifall för stunden.
⁎
Vår opera har från sin äldsta tid ofta visat gästfrihet mot utländska konstnärer. Namnen Hæffner, Piccini, Stieler, Desprès, Müller, Augusti, Uttini, Marcadet, Stading, Du Puy, Gallodier, Terrade, Carey, Ambrosiani, Martin, Bournonville, Casagli och ännu flere vittna därom.
På 1840-talet var en italiensk sångare vid namn Belletti, en bas, anställd vid kungliga teatern. Han hade kommit till Stockholm 1838, där vunnit godt anseende och sjungit sådana partier som Figaros i så väl »Barberaren» som i »Figaros bröllop», men också Dulcamaras i »Kärleksdrycken» och Bertrams i »Robert», och man talade länge om hans utmärkta röst, men också om åtskilliga besynnerligheter i hans sceniska konst.
Någon verkligt framstående konstnär var han
