denna skådespelerska stundom visat brist på
omedelbarhet, stod hon dock, och det redan vid sitt första
uppträdande, i naturlig enkelhet vida öfver det äldre
släktet. Sådan som Elise Jacobsson visade sig vid
sitt första uppträdande var hon ock, efter 1858, då
hon blef fru Hwasser. Vännerna från 1850 glömde
det aldrig, och redan tidigt blef hon också en af
våra utmärktaste skådespelerskor.
År 1850 hade fru Bergmansson uppträdt redan i åtta år och var en tjugutreårig skönhet, hvilken först hette Bergnér, sedan fru Kinmansson, slutligen fru Hedin, god skådespelerska och i allmänhet rikt utrustad. Den ungdomliga delen af 1850-talets teaterallmänhet satte stort värde på hennes talang, större ändå kanske på hennes utseende samt glada, hurtiga väsen. Men besynnerligt var, att hon ansågs så att säga »klippt och skuren» för den finare franska komedien. Detta var otvifvelaktigt ett misstag, ty så många goda egenskaper denna skådespelerska än ägde, så var det fina dock ingalunda hennes starka sida. Detta var däremot i hög grad den vida äldre Charlotte Almlöfs förtjänst, fin, men något matt, i flere afseenden en motsats till Zelma Hedin.
Af vida större kraft var Charlotte Almlöfs syster Mathilda Gelhaar, den utmärkta koloratursångerskan, som samtidigt med sin syster, således redan sexton år före 1850, tillhörde kungl. teatern, och var mor till den utmärkta opera-comiqueartisten Wilhelmina Gelhaar, sedan gift med kungl. teaterns f. d. chef, frih. E. v. Stedingk och efter dennes död med kammarrättsrådet A. Wallensteén. Hon blef först mot slutet af 1850-talet anställd vid den kungliga scenen
