son till en skräddarmästare i den staden. Då han,
efter studieåren i Lund och enskild lärarverksamhet
på olika ställen, började uppträda som radikalismens
apostel i Stockholm, var han tjugutre år. Hans
yttre visade en högväxt man med kraftigt utseende,
en nordisk kämpagestalt, ur hvars frimodiga och
öppna, men milda blick öfvertygelsen och ärligheten
talade i förening med varm människokärlek.
Så såg han ut, då jag första gången såg honom i Götreks lilla skrubb, och om åldern också sedan strött sin snö i hans hår, var dock intrycket af detta mäktiga hufvud lika tilltalande, när jag sista gången tryckte hans hand, hvilket skedde 1878, då vi en natt sammanträffade hos Gambetta i Paris.
Mellan dessa tillfällen lågo mera än tre årtionden, under hvilka jag då och då hade glädjen att återse Borg, och han var alltid densamma, i med- och motgång trogen sin ungdoms åsikter, vare sig att han satt på sin redaktionsbyrå (Öresundspostens) i Helsingborg eller i riksdagens Första kammare eller deltog i något möte här och där i världen, t. ex. på det märkliga prästmötet i Lund 1858, hvarom jag sedan ämnar meddela ett och annat.
Under sin Stockholmstid hade Borg vid sin sida en af sina studentkamrater, Nils Persson, af bondesläkt, en man med förmåga, men ej utan fallenhet för en löjeväckande snobbism. Han lade sedan namnet Nordin till sin ursprungsbenämning, gifte sig till förmögenhet, bodde i många år uti Helsingborg, men försvann slutligen, skäligen misstänkt för oredlighet. Långt innan han försvann, hade han,
