Emellertid begagnade Borg tillfället för att under
förhöret upprepa det hufvudsakliga innehållet af
föredraget, hvilket tycktes förorsaka polismästaren
Bergman mycket bryderi. Då målet sedan förekom vid
kämnarsrätten, sökte stadsfiskalen de Berg ådagalägga,
att den tilltalade vore en fräck gudsförnekare och
yrkade dödsdom på honom, hvilket yrkande
godkändes af rätten. Borg skulle således mista
hufvudet, men af Svea hofrätt frikändes han.
Numera torde icke många erinra sig detta märkliga mål, hvilket dock för femtio år sedan väckte så stort uppseende. Visst är, att det i våra dagar icke kunnat förekomma.
Af en eller annan orsak utträdde Borg ur Reforms redaktion, och därmed var tidningens undergång oundviklig. Den kunde ej taga sig fram ens under Borgs ledning, så mycket mindre, då han ej deltog i redigerandet. Ej heller Arbetarföreningen stod på säkra fötter. »Arracks-raffinadören» var visserligen en lika frisinnad som välmenande och oförarglig person, men några ledaregenskaper besatt han icke. Andra ledare fann man ej heller, och arbetarne klagade öfver att »herremännen» icke vore nog intresserade af kroppsarbetarnes sak. Det vackra förhållandet mellan »studenter» och »arbetare» började att i betänklig grad försvagas.
⁎
Under sådana förhållanden sökte Borg att jämte kroppsarbetare, för hvilka han aldrig upphörde att känna deltagande, kring sig samla en ny krets af
