bildade och erkändt frisinnade personer, i synnerhet
på det litterära området, och inbjöd till sin och
Perssons gemensamma bostad åtskilliga i det
afseendet bekanta stockholmare. Dessa infunno sig där
vissa aftnar till ganska välmenande, om också ej
alltid fullt lyckade soaréer, vid hvilka värdarna, i
synnerhet Borg, ansträngde sig för åstadkommande
såväl af ett lärorikt dryftande af viktiga politiska
och sociala frågor, som af ett i allmänhet
»spirituellt kåseri». Någon materiell förplägning förekom
icke. Borg, som själf var absolut nykterhetsvän,
tyckte att man kunde deltaga i dessa soaréer utan
anspråk på mat och dryck. Jo, vatten bjöds, men
det ansågs kanske af somliga gäster icke tillräckligt
för ett sådant aftonsamkväm. Emellertid tror jag
icke, att det var den absoluta torkan som orsakade
soaréernas undergång. Mera torde nog detta ha
haft sin grund i olikheten gästerna emellan. Där
räckte den vackra idén om »studenter» och
»arbetare» ej riktigt till.
Den som höll troget ut var C. J. L. Almqvist, för hvilken Borg hyste en i ordets fulla bemärkelse blind vördnad och orubblig tillgifvenhet, som ingalunda minskades efter Almqvists flykt från Sverige, utan fortsattes till dennes sista stund och så länge Borg själf lefde. På de i fråga varande soaréerna fick Almqvist icke saknas, och han infann sig också som det tycktes ganska gärna, men satt där som en väggprydnad och var nästan omöjlig att få inledd i något samtal.
Mera tillgänglig var han i en trängre krets, som då och då samlades hos en ung man, hvilken
