bodde i samma hus som den outrannsakliga
författaren, i L. J. Hiertas egendom n:o 21 Stora
Nygatan. Där infann Almqvist sig ganska ofta i
enkel hemmadräkt och med tobakspipan i munnen
samt kunde då vara ganska intressant. Fullt klar i
sina yttranden fann jag honom dock aldrig. Detta
är ett bestämdt minne och ingalunda något efter
»katastrofen» tillkommet inbillningsfoster.
Jag minnes också fullt säkert, att Almqvist tycktes vilja helst tala om ganska hvardagliga föremål. Det kan ju hända, att han ansåg oss ungdomar icke nog värdiga att med honom behandla höga ämnen, men hans förkärlek för det ringa och ofta ganska småaktiga var dock ganska märklig.
Emellertid satt han på Borgs soaréer nästan stum och tycktes mycket sakna sin tobakspipa. Det röktes aldrig på dessa samkväm. Borg hyste lika stor afsky för tobak som för spritvaror och starka drycker i allmänhet.
Om Almqvist var tyst och sluten, fanns det en annan gäst i aftonsamlingarna som bullrade så mycket mera. Det var Bruce Bey, svensk adelsman och turkisk öfverste, hvilken hade en läderfabrik i Grytgjutargränden, men bodde långt bort på Götgatan, som dock icke hindrade honom att flitigt infinna sig på aftonsällskapen i Klaratrakten, där han högljudt skroderade både öfver sitt läder och sin magnetism. Det var isynnerhet den sist nämnda som fortfarande gaf honom anseende, och fanns det något som kunde gifva Almqvist anledning att deltaga i samtalet var det intresset för öfverstens storverk som magnetisör.
