Då jag blef bekant med den egendomlige mannen,
hade han antikvarisk bokhandel vid den öfre delen
af Stora Gråmunkegränd, i ett litet svart och
otrefligt hål, ej så mycket besökt af bokkunder, som ej
mera af dem som funno nöje i att höra Götrek
göra »propaganda», som han själf kallade det.
»Hela butiken måste göras om», sade han, tittade öfver glasögonen och såg troende ut.
Med »butiken» menade han icke sitt eget antikvariska hål, som mycket väl hade behöft skapas om, utan hela världen utanför gränden, det stora samhället nära och fjärran. Götrek var mycket närsynt, men blickade likväl öfver hela mänskligheten.
»Titta upp till oss i afton», tillade han. »Det är några vänner som komma till oss en gång i veckan för att öfverlägga om samhällets framtid.»
Det lät lockande, och jag underlät icke att infinna mig i makarnas bostad, tre trappor upp i ett af de mindre ansenliga husen vid Järntorget, det samma som lär ha hyst den af Bellman besjungna krogen Krypin. Huset hade en ingång från torget och en annan från baksidan åt Prästgatsbacken, bägge lika mörka och smutsiga. Men tre trappor upp var ljust och gladt, förnöjsamt och hjärtligt i de två små, tarfligt och gammalmodigt, men snyggt och med ordningssinne möblerade rummen, där makarna Götrek hade sitt hem.
Något mindre revolutionärt kunde man icke se. Ingenting talade om missnöje och pockande anspråk. Det såg tvärt om ut som vore man där fullkomligt nöjd med sin värld. Om den inträdande hälsades något vresigt af en bjäbbande knähund, fruns
