åtminstone hade uppburit en liten pension från hofvet,
men huru därmed förhöll sig, fick man ej veta.
Kvick var hon, men ej sällan ganska bitter, hvilket ofta hänger tillsammans. Hennes man sökte med sin älskvärdhet öfverskyla hustruns elaka utfall, hvilka dock voro så roliga, att man icke ville vara af med dem.
⁎
Götrek ville bistå alla som voro i behof, men förmådde icke. Bokhandeln, blanksmörjan, tittskåpet och öfriga förvärfskällor räckte icke till. Det gick Götrek och grubblade öfver. Huru kom det sig, att det funnes så många som arbetade föga eller intet och likväl lefde i öfverflöd, under det att ännu flere sträfvade, sparade och försakade, utan att likväl kunna värja sig mot brist, ej ens mot elände?
Slutligen trodde Götrek sig ha kommit under fund med, att alltsammans vore på tok och att felet låge utan tvifvel i samhället, som vore ohjälpligt bristfälligt. Samhället hade så många skavanker, att det aldrig kunde lappas upp. Det måste därför göras nytt.
Han läste mycket, tog bland annat reda på Saint-Simons lära och fann denna förträfflig, bytte dock sedan ut denne mot Fouriers »falanstèr» och höll sig till denne till dess han kom öfver Cabets Voyage en Icarie. Där stannade han. Den ikariska kommunismen föreföll honom mest praktisk.
»Nu ska’ vi göra om samhället», sade han. »Det går inte med ens kanske, men om man aldrig börjar, kommer man heller aldrig till slutet.»
