ordförande, rättare sagdt den äldste i familjen, ty något
regleradt sällskap var det icke, endast en vänkrets
med något sekteriskt i sig.
Götrek slösade aldrig med tiden och var därför, under det han upplyste, styrkte och stadfäste bröderna, alltid sysselsatt med något knåpgöra, såsom att häfta i hop gamla trasiga böcker som han köpt på någon auktion, att skrifva ut räkningar, liniera notpapper, klistra pappaskar o. s. v. för att därmed skapa sig en liten inkomst och lifnära sig, hustru och hund i det gamla fördärfvade samhället, under det han väntade på delaktighet i den kommunistiska saligheten.
En af »sekten» drog fram senaste numret af Le Populaire, det af Cabet utgifna veckobladet, organ för den fredliga kommunismen, och någon kunnig i franska språket öfversatte innehållet, hvilket alltid gaf anledning till utläggningar och betraktelser. Man pratade hit och dit om solidaritet, arbetets fördelning, egendomsgemensamhet och mera sådant. Skiljaktiga meningar förekommo just icke. Det hela var snarare en gemensam uppbyggelsestund än en dryftande sammankomst.
»Vi äro alldeles som de första kristna församlingarna», brukade Götrek säga, smetade fast botten i en liten pappask, såg granskande på sitt arbete och tillade:
»Kommunismen är inte annat än kristendomen i dennes rena och från dogmer ännu fria innehåll.»
Detta vann bifall af alla, med undantag af banktjänstemannen, hvilken förklarade sig vara kristendomens motståndare. Egendomsgemensamhet gillade han däremot, ehuru han då ännu ägde förmögenhet,
