de kommunistiska lärogrunderna. Ändtligen skulle
han få tillfredsställa sin gamla önskan att omvända
polisen. Men hans förhoppning blef ännu en gång
sviken. Polisbetjänterna kände sig också svikna och
ville icke stanna kvar.
Götrek och flere bland lärjungarne kallades till polisen, där aposteln begagnade sig af tillfället och sökte omvända själfve polismästarn. Denne satt länge öfverraskad och förstummad, men då Götrek gjorde ett litet uppehåll i sin bevisföring för lärans sanning, funderande på något ännu kraftigare argument, upphof polismästaren sin röst och bad kommunisterna »draga för fan i våld».
»De äro ju spritt galna?» utropade han. »De höra till Danviken och inte till Långholmen.»
»Han kände sig gripen», sade Götrek, hvilken fritt aflägsnade sig med sina lärjungar. Polisen ville icke ha något med honom att göra.
Förskräckliga rykten hade dock utbredt sig i staden om hvad Götrek och hans kommunister ämnade företaga sig. Det var fråga om eld, mord och plundring. Men ryktena försvunno lika hastigt som de uppstått. De fruktansvärda kommunisterna återföllo till sin förra obetydlighet. Deras nit svalnade. De unge arbetarna blefvo själfva arbetsgifvare, och äfven om de voro sina åsikter trogna, hade de dock ännu mindre brådska än förr att söka förverkliga dem. Uppbyggelsestunderna hos Götrek besöktes af allt färre och dogo slutligen ut.
Fader Götrek, en annan Père Enfantin, som öfvergafs af sina lärjungar, syntes ännu i några år i sin gamla slängkappa ila öfver Stockholms gator,
