liksom i Stockholm 1853, fick tillbringa några stunder
i vänners glada lag.
Per varios casus hade han slutligen fått anställning vid svenska tullverket och befordrats till tullinspektor i Simrishamn, men hans dystra lynne tog allt mera öfverhand, förvärradt af såväl kroppslig sjuklighet som ekonomiska bekymmer. En kula, sänd af hans egen hand, gjorde, i januari 1865, slut på hans lidanden.
På A. J. Afzelius kan med skäl tillämpas hvad Puschkin skref om Onegin:
... »lätt man vandes vid hans gift och galla,
hans hvassa ton och kvicka skämt,
satiriskt och sarkastiskt jämt.»
⁎
De som under de två föregående årtiondena utgjort unga Sverige voro vid femtiotalets början till större delen bortgångne. Visserligen gick Almqvist omkring bland det dåtida släktet, oförstådd af flertalet, men ej utan inverkan på en del. Han hade dock aldrig räknats bland de unga. Med början af 1851 nalkades han sin sista tid i Sverige, men ingen kunde då förutse den hemska katastrof som, några månader därefter, skulle göra slut på all hans verksamhet i fäderneslandet.
C. F. Dahlgren, komministern i Storkyrkan, »fosforisternas humorist», hade aflidit 1844. B. E. Malmström bodde kvar i Uppsala och hördes ej mycket af sedan han, 1845 och 1847, gifvit ut sina samlade dikter. Vi unga läste ännu med
