under den senare hälften af 1850-talet samt den
förra af därpå följande årtionde »brusat» mera än
vid halfseklets början och under de två eller tre sista
åren af Blanches lifstid, men på dessa tider var lifvet
på Malmgården visserligen gladt och behagligt, men
tämligen stillsamt.
Malmgårdens ägare var en angenäm, gästvänlig värd, men något storartadt fanns där icke. Där var allt, så väl byggnad som bohag och undfägnad, af ganska, så att säga försynt beskaffenhet, undvikande allt som kunde stöta på storhetsprägel, ännu mera på prål. Af den rike mannen såg man ingenting i Blanches omgifning. Det var endast hans egen person som var rik — på vänlighet, glädje och sann bildning, på människokärlek, ädla idéer och varm känsla för de små i samhället, liksom för de förtryckta bland nationerna.
Blanche trifdes nog godt i sin Malmgård, men det var dock sällan han där tillbragte ett helt dygn. Hans aftnar voro till större delen upptagna på annat håll. Mycket var han bortbjuden, men mycket träffades han också på Operakällaren, den operakällare som fanns i Stockholm för femtio år sedan, »en», såsom Blanche själf uttryckte sig, »lokal verkligen egen i sitt slag och icke ens i något jämförlig med andra.»
Där förtärdes mycket punsch, och Blanche var icke någon kostföraktare i det afseendet, men man hade ock tillgång på värdefull kvickhet, kostbara idéer, oskattbar glädtighet och andra kryddor på sällskapligheten. Det kunde nog hända, att större delen af natten hade förflutit innan man bröt upp, och då åkte Blanche vanligen hem, icke i eget
