ekipage, ty sådant ägde han aldrig, men i
åkaredroska eller släde. Oaktadt det ofta något häftiga
pokulerandet, såg man Blanche aldrig öfverlastad,
icke ens i någon mån »rörd». Han var alltid lika
klar, lika kvick och roande, lika älskvärd.
De sällskapskretsar i hvilka man för öfrigt träffade den folkkäre författaren tillhörde i synnerhet medelklassen. Syntes han hos någon president, var det väl hos presidenten Westerstrand, hvilken själf icke försmådde att deltaga i det borgerliga sällskapslifvet. Med sin släkt umgicks Blanche gärna, och ofta träffades han på de middagar och aftonsamkväm som ägde rum hos häradshöfding Carlstedt och dennes hustru, en af Blanches halfsystrar, samt var alltid den glade och intagande sällskapsmannen.
Jag erinrar mig flere aftnar hos nämnda makar, då Blanche var till och med mera än vanligt uppsluppen, höll tal som roade och förtjuste sällskapet samt sjöng visor, egna och andras, själf ackompagnerande sig vid pianot.
Det var strax efter sedan hans syster och svåger flyttat in i en ny bostad uti ett trähus nära ändan af Grefgatan och »Nunnornas gård», nu för länge sedan försvunnet. I sällskapet befunno sig en afton »flickorna Granberg», ansedda författarinnor, glada och älskvärda damer, af hvilka den ännu lefvande är, när detta, hösten 1903, nedskrifves, nittioett år.
Hon var således för femtio år sedan icke just i sin första ungdom, men lifligt ungdomlig, och bägge »fickorna» utgjorde prydnader i den tidens litterära sällskapslif i Stockholm. Den yngre, Jeanette Granberg, blef, vid tjugunio års ålder fru Stjernström,
