att skaffa reda på honom var vanligtvis lille Ahlstrand,
Johan August, extra amanuens i kungl. biblioteket,
lättfotad, kvick och rask.
Han var alltid redo att fiska upp Holmberg, hvilken bodde vid Munkbron, men där sökte Ahlstrand honom icke, utan i Strömparterren eller på Berns schweizeri i Kastenhofshuset. Vanligtvis träffades han på ett af dessa ställen, och innan vi hunnit till hörnet af Regeringsgatan och Styckgjutarebrinken (nu Hamngatan) upphunnos vi af den store, outtröttlige fotgängaren Holmberg och den lille snabblöparen Ahlstrand. Aftonen blef alltid glad.
Det var på återvägen från en af dessa glada kägelslagningar som Holmberg på Stora Badstugatan satte skuldran under det långt öfver gatan utskjutande taket på en synnerligt liten koja, och var nära att lyfta af taket. Holmberg var en stor och stark man, och kojorna vid Stora Badstugatan på Norr voro på den tiden mycket små och bofälliga.
⁎
I Ferdinand Holmströms sällskap träffade man ofta Sven August Hollander, en af den tidens, af Svenska akademien uppmuntrade Unga Sverige, föga originell i sina vitterhetsförsök, men flitig samlare och outtröttlig älskare af festkantater, i synnerhet inom frimurarorden och konstnärsgillet. Han skref också, 1851, ett lofkväde öfver dåvarande kronprinsen Karl och erhöll därför ett guldur, hvarför han skämtvis kallades urskalden, hvilken benämning af några förvandlades till klockfodralet. Det första af
