Under 1850 fästes litteraturvännernas
uppmärksamhet på en om frisk och ädel fantasi vittnande
samling berättelser, kallade Sjöjungfruns sagor, som
utgåfvos på Albert Bonniers förlag. Hvem författaren
var visste man i början icke, men han fortfor att
sända ut den ena samlingen efter den andra, såsom
Vildblommor, Grönt under snön, Historier i skymningen,
m. m. Han satte dock aldrig ut sitt namn, utan angaf
sig endast som författaren till »Sjöjungfruns sagor»,
och det var nog också den bästa anbefallningen.
På ett enda af sina arbeten begagnade han namnet
Wolf Biltogsson, hvilket lästes på de
Blyertsteckningar i plånboken, som utkommo på Bergegrens förlag.
Länge dröjde det dock icke förrän det var tämligen allmänt bekant, att författaren hette Wilhelm Bäckman, vore uppsalastudent och förde litteratörens föga inkomstbringande lif i Stockholm. Den talangfulle skriftställaren lefde ytterst tarfligt och diktade sina älskvärda sagor i ett högst torftigt rum vid den föga behagliga Baggensgatan, en af det inre Stockholms otrefligaste gator. För att icke duka under för brist sökte han och fick anställning i det då i Sverige nya telegrafverket, men förflyttades först till Göteborg och sedan till Haparanda samt blef, 1860, kommissarie och stationsföreståndare i Neder-Kalix, där han, skulle jag tro, fortfarande vistas, men numera som pensionstagare.
Det har sagts, att Wilhelm Bäckmans sagor påminna om Andersens, och det kan ju vara sant samt lända endast till deras beröm, men själfständiga äro de och sitt eget språk tala de. Folkkär har denne sagoberättare blifvit, och förtjänade att vara
