En sångerska som aldrig tillhörde teatern, men
i sin tidigaste ungdom lofvade mycket var Beata
Juringius, dotter till assessor Juringius, trampkorsets
uppfinnare. Hon hade tagit undervisning af Siboni,
framstående italiensk sånglärare i Köbenhavn på
1830-talet. I medlet af 1840-talet hade hon återvändt
till Stockholm samt låtit höra sig på några konserter
och befunnits äga en vacker röst och godt
behandlingssätt, men familjens och vännernas beundran var
sannolikt öfverdrifven, och sångerskan drog sig tidigt
tillbaka. Snart var hon glömd under en lång lefnad.
För icke länge sedan afled hon.
⁎
Bland de borgarfamiljer som för femtio år sedan förde ett gästvänligt hus var också den som ägde och bebodde ett af trähusen vid Storgatan, det med numret 17. Familjefadern var viktualihandlanden Johan Wedberg, stadsmajor och innehafvare af många hedrande uppdrag i det allmänna, en högt aktad Stockholmsborgare.
Vid hågkomsten af nämnde stadsmajor erinrar jag mig också, att i en Stockholmstidning för ett årtionde sedan påstods, att Blanche i berättelsen Sju glas uti den där förekommande rike och myndige direktör Stenberg »mästerligt porträtterat en af 1840-talets verklige stadsmajorer» ... »stadsmajoren Johan Wedberg».
Detta är icke öfverensstämmande med sanningen, som också kan ses af Blanches berättelse i Illustrerad tidning 1863, n:o 34. För mig står Johan
