Wedbergs person och förhållanden i lifligt minne. Han
var visserligen, som sagdt, stadsmajor, en af
borgerskapets femtio äldste, ledamot af
Drätselkommissionen, innehafvare af serafimermedaljen, vasariddare och
bataljonschef vid borgerskapets infanteri, men kallades
aldrig, som den i fråga varande stockholmstidningen
år 1894 uppgaf, »ekonomie-direktör», bodde ej vid
Luntmakaregatan, ej heller i stenhus, hade ej kontor,
nyttjade icke pulpet, ej heller ögonskärm, var ej i
någon mån rödbrusig, bjöd icke på sådana middagar
som den af Blanche skildrade Stenberg, var icke på
minsta sätt narraktig, men en af Blanche värderad
vän. Han afled i februari 1854.
Under hans lifstid var så väl hemmet vid Storgatan som familjens landtliga sommarbostad, Lidingsberg på Lidingön, en kär samlingsplats för familjens vänner bland hufvudstadens bildade allmänhet, och på Lidingsberg följde, sommar efter sommar, det ena sällskapsspektaklet på det andra samt många andra glada förlustelser af värdefullt innehåll, och att få vara med om det glada lifvet där var en eftersträfvansvärd förmån.
För att på den tiden begifva sig till Lidingsberg måste man taga vägen öfver Ladugårdsgärdet, — någon ångbåtsförbindelse gafs icke — samt på den gamla bron som utgick från värdshuset sträfva öfver till Lidingölandet, så vida man ej föredrog att vid Tegeludden låta afhämta sig med båt från Lidingsberg. Men var sådant icke på förhand öfverenskommet, måste man ställa sig vid Tegeludden och söka göra sig bemärkt från det på andra sidan Wärtan belägna landet, och det kunde dröja ganska länge
