på Konradsberg och afled där. Ännu lefva väl några
stockholmare som erinra sig den »italienske grefven»
och alla de rykten som gjorde honom till en
sannolikt långt märkvärdigare person än han i själfva
verket var.
På den tiden svärmade Stockholm för allt utländskt. Vi hade ännu icke några järnvägar och endast mycket tröga förbindelser med det öfriga Europa. Hvar och en som gjort ett besök, om ock aldrig så kort, i utlandet, var redan därför märkvärdig, och en person som icke bara besökte utlandet, utan verkligen vore född där väckte ett utomordentligt uppseende. Så gjorde man också mycket väsen af några polska grefvar som 1852 bodde i Brunkebergs hotell. »Grefve» var det minsta som sådana främlingar, äfven de mest demokratiska, kunde vara, och vanligtvis lefde de på den tiden af att gå och gälla för »politiska flyktingar».
⁎
Den tidens ungkarlar i Stockholm intogo sina måltider på ganska olika ställen. Somliga åto på Suède, som hölls, i Falkenbergska huset vid Drottninggatan, af L. C. Berggren och ansågs som det förnämsta matstället ända till dess Phoenix reste sig ur den gamla Barnhuskällarens aska och gaf Wilhelm Davidson tillfälle att visa hvad han kunde uträtta inom det då moderna värdshusområdet.
Unga extra ordinarier som behöfde se på styfvern läto bespisa sig hos Lamberts vid Regeringsgatan eller
